Den största risken i vårt samhälle?

Efter denna helgen är hela Norden, Europa och till och med världen i chock. Ännu en gång har en tillsynes helt vanlig människa lyckats med det fruktansvärda dådet att döda människor, som han själv inte ansåg vara värda att leva. En människa som knappt längre är värd att kallas detta. För en människa gör inte så. En människa ska värna om sina medmänniskor, tolerera de olikheter som finns i vårt samhälle även om han har åsikter om dem. En människa ska inte döda även 100 personer på en dag bara för att han tror att han är bättre än dem. Men ändå lyckas han. Hur? Jag tänker inte gå igenom handlingsförloppet då jag är säker på att ni lika väl som jag, har läst er till detta på ett sätt som liknar USAs elfte september. 

Dödsiffran har stigit under de senaste dagarna, och jag är tyvärr säker på att vi inte har sett nog av det redan höga antalet människor som fått sätta livet till för någonting som de trodde på. Men som de kanske inte egentligen var beredda att offra sina liv för? Hade de gjort det självmant hade de varit martyrer, idag är det bara offer. Offer för en man som ansåg att hans åsikter var bättre och mer självklara än de vars liv han släckte. Både i centrala Oslo och ute på Utøya. För mig har denna händelse blivit en klarare bild av vilka som farligast för vårt samhälle. Det är inte människor med en viss tro, människor med en viss inkomst, människor med en viss politisk åsikt, eller de människor som vi kanske har trott var farligast innan. Det är de som tror att de är bättre än någon annan, och låter denna tanke gå så långt att de blir så troende att de måste döda de som inte tycker likadant. Vi har fått detta bevisat både genom elfte september, Olof Palme, Afghanistankriget, Nordkorea och alla andra fruktansvärda saker i vår värld. Dessa är exempel på händelser där en eller flera personer har satt sig själva och sin tro högrre än någon annans och därmed måste göra någonting åt det. 

På Utøya och i Oslo var de människor som vaknade en vanlig dag, gick till jobbet, snackade politik på lägret, simmade, åt frukost, middag, skrattade med arbetskamraterna och allt det där. Inte visste de om den galning som tilläts härja fritt på Oslos gator. Inte säger jag att det är polisens fel, inte alls. Hur skulle de ha kunnat veta och därmed stoppa detta dåd? Däremot börjar jag genast tänka på FRA-lagen som så strängt röstas ner i vårt Sverige. Genom en sådan lag så kanske dessa människor hade levt idag. Det är ingenting som jag kan säga med säkerhet, men mina tankar  flyger kring och funderar på hur vi kan göra för att stoppa någonting liknande här hos oss, i vårt trygga Sverige. 

Vinter, sommar. Jag mår lika bra ändå

Vinter 2010

Sommar 2011

Två härliga känslor

Det är ju tur att företagsekonomin sitter i bakhuvudet, sådär ett år efter tentan som gick över all förväntan. På tal om det, så lycklig som jag var över den, samt juridiktentan, har jag aldrig varit för ett prov eller en tenta innan. Tror knappt att jag var så glad när jag tog körkort. Det var en grym känsla att sätta dem på första försöket, och en riktig ego-boost som mitt självförtroende behövde. Jag har kämpat mot mitt dåliga sinne för siffror under alla skolår och trodde aldrig i hela mitt liv att det skulle gå med ekonomin för ett år sedan. Jag grät, kastade pennor och var fly förbannad på den j'vla boken. Men så klarade jag den, vilken känsla!

Hursomhelst , jag kom att tänka på detta nu eftersom jag sitter och räknar på våra inkomster och utgifter nästa månad. Och efter att ha haft en tuff höst och vår ska det bli grymt skönt att kunna känna att pengarna räcker, att man kan äta lite extra gott och inte räkna vart enda öre. Dock ska jag spara det mesta. Jag, Jakob, Johanna och Tobias funderar på att fly landet någonstans i januari månad, och då behövs pengarna. Dessutom ska vi hämta vårt nya stora köksbord i ek (?) & våra sex mockastolar, och åka till Stockholm för lite släktkalas med Jakobs biologiska pappa, räkningar och hyra. Så visst finns det hål att stoppa pengarna i, oftast roliga dessutom, men bara känslan av att kunna göra det utan att våndas över att ännu en medicinräkning kommer, eller något annat oförutsett ska hända.
Den är fantastisk!

I motvind får man antingen kryssa eller ta till årorna - okänd

Under våren har jag varit tråkig. Och jag erkänner det.

Jag har varit mer trött än någon gång innan i mitt liv, och vårt projekt tog upp så mycket mer tid än vad jag hade räknat med. Nu är jag ändå väldigt nöjd med både min egen och min grupps insats, och jag hade verkligen inte velat se tillbaka på våren och tänka att jag inte hade gett mitt allt. Men jag måste ändå erkänna att jag var väldigt, väldigt tråkig, i alla fall socialt. Tilläggas ska att jag i min vidare utbildning till att bli projektledare (ja, jag vill fortfarande satsa på detta. Jag fick alldeles för bra respons för att bara lägga ner) kommer jag bland annat att ta hjälp av Jonas, Jakobs pappa. Han är själv en grymt duktig projektledare, som har mycket jobb och många bollar i luften. Jag har nu fått möjligheten att ha Jonas som mentor och handledare om jag vill. Vilket jag tycker är fullkomligt fantastiskt! En sådan chans som man inte får missa.

Hur som helst, tillbaka till våren. Jag och Jakob var dessutom inne i en fas där vi kände att det var dags att flytta ihop eftersom vi helt enkelt inte ville vara utan varandra. Och hur töntigt det än låter, så får jag väl erkänna att kärleken kan göra en person töntig, eller hur? Det blev därför enklare för mig att ha mina saker i hans lägenhet, och hitta på någonting med honom i en timme eller två efter att jag slutat arbeta med projektet. För att sedan bara somna.  För det var allt jag gjorde, jobbade, åt och sov. Tråkigt nog.

Jag försöker inte på något sätt försvara mig för det osociala liv som jag då hade. För att även om jag vet att mina vänner var besvikna, så tror jag inte att de kan veta hur det känns att vara på en sådan stressad nivå att man varken minns, orkar, eller hinner göra saker. Jag grät för ingenting, hade en mage som vände sig ut och in, fick diagnosen "vad som kan vara en mindre hjärnblödning, stressa ner". Och det tänker jag inte be om ursäkt för.

Nu har vilat hela sommaren börjar jag känna mig som mig själv, men det tog tid. En period sov jag så fort jag var ledig. Och jag sover fortfarande mycket. Jag gör saker som jag tycker om, och när jag är ledig försöker jag att vara det. I den mån den går, det där med att slappa en hel dag är nog inte riktigt min grej. Jag var helt enkelt på gränsen till utbränd i våras, någonting som jag inte insåg när jag var inne i det bara.

Och visst, nu låter jag som en eremit, det har jag verkligen inte varit. Men jag är en mycket social människa som vill att det ska hända saker, och därför kände jag själv inte igen mig i våras. Därför vill jag nu med dessa ord, inte be om ursäkt, men ge en förklaring till mitt beteende och säga till alla mina nära och kära som jag inte pratade med särskilt mycket i våras, eller umgicks med i den mån jag borde ha gjort, att jag tycker väldigt mycket om er. Och att ni kommer märka en stor förändring hos mig. Om än tillbaka till den vanliga Emelie.

Tack!

Glödlampa, men sen var det tomt

Igår så hade jag en jättebra idé till en text. Ni vet, när man bara får den sådär bang bom in i huvudet på kvällen och tänker att "ahh detta ska jag skriva om imorgon". Hur som helst .. Nu är det borta(!) Varför är det alltid så? Att bra tankar, idéer, ord man ska säga och saker man ska göra verkar så fantastiska på natten, som att ingenting är omöjligt? Sen på morgonen vaknar man och är helt tom. Jag har annars alltid sett mig själv som en morgonmänniska. En sådan där bok intill sängen som många pratar om kanske inte är så dumt ändå? Minnet verkar ju inte fungera till min fördel i alla fall.

En framtida karriär?

Det är ganska otäckt att matcha sin CV på arbetsförmedlingen och inse att hur mycket kompetens du än har, och hur mycket jobb du än kan söka, så finns det flera tusen till därute som är ute efter samma jobb. Tur att jag har ett år kvar innan allvaret börjar, eller tjaa, 11 månader för att vara mer exakt.

Skrivande fingrar

Jag är sugen på att skriva. Det bara kliar i fingrarna, vilket ni säkert också märker. Det är rätt kul hur vissa människor har "gröna fingrar", själv har jag mest text i mina.

Jag har tankar på att börja skriva lite smått på en bok, men inte just nu .. Har idéer, tankar, upplägg och allt det där. Men mitt författande får nog vänta till hösten i så fall. Just nu går det liksom inte.