Reality strikes

Idag fick jag frågan om vilket mitt drömjobb inom kommunikation var, och jag kunde inte svara eftersom det finns så mycket jag vill göra. Det är då man inser vilken spännande framtid man har framför sig.

I belive in karma, what you give is what you get returned

Jag har funderat, som så många gånger innan har jag funderat. Livet leker just nu. Jag ligger flera arbetstimmar före min deadline, jag har det bra hos mamma, saknar mig pojkvän så att det gör ont men vet att jag får träffa honom på fredag, mina vänner är fina, imorgon ska jag träffa farmor och idag ska jag spendera dagen med Sara. ¨

Men mest av allt leker livet på grund av studier och arbete. Jag blev erbjuden alla de praktikplatser som jag sökte till hösten och jag fick dessutom flera toppenbra jobberbjudanden till sommaren, någonting som jag är väldigt stolt över! Jag har alltid haft läshuvud, men jag har också slitit på så många sätt. Jag har studerat trots sjukdomar som fick mig liggandes i flera år, jag har övat på min sociala förmåga efter en känsla att jag inte passade in någonstans, jag har arbetat upp både självkänsla och självförtroende och jag har faktiskt blivit helt sjukt bra. Trots mer nedtryckningar än stöd från vissa håll som andra ser som självklara har jag kravlat mig upp, klarat två år på universitetet, flyttat och skaffat mig en herrans massa kontakter.

För många andra kanske detta låter som en självklar sak, men för mig är det så annorlunda. Vissa vet vad jag pratar om, vissa vet att det inte är mobbning trots att det låter så. Jag är ärlig med mitt förflutna och vissa vet vad jag varit med om. Andra vet hälften av det, och andra ingenting alls. Och egentligen spelar det mig ingen roll, för jag vet själv och jag vet hur otroligt bra jag är.

Jag har kämpat och det har bokstavligt talat varit både blod, svett och tårar. Jag är riktigt stolt över mig själv och ser tillbaka på mitt tidigare liv med förakt, men också med stolthet över vad jag faktiskt har åstadkommit. Jag har tagit mig ifrån det liv som tidigare faktiskt kunde få mig att inte vilja leva mer. Jag har lämnat svarta tankar, tårar, och en låg självkänsla bakom mig. Jag är riktigt lycklig över det jag har nu, och har aldrig mått såhär bra innan, faktiskt. Just nu är mitt liv fyllt av skratt, kärlek och massa värme. Sådant som jag tidigare inte trodde på. Jag har valt de människor som förtjänar min kärlek, och det känns riktigt jäkla bra! Mest av allt eftersom jag både förtjänar och har arbetat hårt för det.


Det är min tid nu. Jag känner det.

Ikeas nya superkampanj?

IKEA gör en ny kampanj för sin sängar. Kända artister får tolka vaggvisor som sedan spelas i en, enligt mig, ganska otäck tolkning. Dock tycker jag att idén är urskön och att en grym tanke, och säkert mycket hårt arbete, ligger bakom det hela. Jag lyssnade just på Tove Styrkes låt och det gick rysningar längs med hela ryggraden, samtidigt som mina associationer faktiskt gick till sömn och härliga, mjuka sängar. En kampanj som säkert kommer lyckas tror jag. Bra jobbat IKEA!

Tryck för att se och lyssna på låtarna på Resumés hemsida.

Oh, the things we do for love

När man har en pojkvän som älskar att spela golf har man liksom inget val. Ut på golfbanan, lär dig att slå, få ont i händerna och massa pussar som beröm. Du får gå med på att tävla med släkten i Juli och le lite obesvärat. Du ser hur glad han blir och du bli själv otroligt varm i hjärtat.  Ibland är det just uppoffringarna som gör er kärlek till just det som den är.

SJ, ett rent tågkaos

I förra veckan låg jag och tittade på Uppdrag granskning och deras spegling av SJ och hur de har hanterat alla kriser som de varit med om. Som kommunikationsstudent har jag ett visst perspektiv mot hela situationen, och den är säkerligen inte rättvist gentemot alla inblandade parter, det är jag medveten om. Men jag tycker faktiskt att det är pinsamt när kommunikationsdirektören, Elisabeth Lindgren har varit i den yrkespositionen sedan 2007 och  inte ens kan uttala sig om det som skett utan bara svarar "det borde vi inte prata om, utan istället borde vi fokusera på vad som händer om samma sak händer igen" . Vi får konstant höra att vi måste bemöta journalister och liknande, och aldrig någonsin svara att vi inte har någon kommentar till dem. Vilket är precis vad hon gör här. Jag skäms.  SJ har en otrolig chans nu att både få besvara och försvara sig, och då i ett så seriöst program som Uppdrag granskning. Min åsikt är dessutom att reportrarna inte gick särskilt hårt på de anställda, utan de drog sig istället tillbaka ganska mycket och lät SJ få den plats som de ville.

Dessutom blir jag otroligt besviken eftersom jag har försökt att behålla en god inställning till SJ och haft en tro om att byta ut styrelsen hade varit rätt beslut, och då börja om på ett sätt med hela SJ. En styrelse och ledning är så viktig för en hel organisation, och om inte kommunikation och arbete fungerar där så kommer inte heller arbetet på den allra lägsta nivån att fungera. Detta märkes tydligt då en förre detta anställd berättade om vagnar med intorkad urin på golvet och vagnar som spändes fast med band istället för muttrar.

Med en ny ledning skulle SJ få en ny chans att visa vad de går för och vi invånare skulle kunna färdas på det sätt vi har rätt till. Det är en politisk fråga och att ingen med högre ställning och bättre inflytande tar tag i frågan är skamligt! Fredrik Reinfeldt får chansen, men både reportern och ordförande för SJ skrattar åt honom, Jag har så mycket tankar och åsikter om detta att jag faktiskt inte kan uttrycka mig ordentligt.

Att dessutom skicka ut en produktionschef som troligtvis inte fått någon som helst medieträning, utan istället står som ett fån med öppen mun och en förvånad min är under all kritik. Ett bolag som SJ ska veta vilka medel som behövs tas till för att lösa den här situationen, och inte sticka huvudet i sanden och skylla på alla andra. Det får vara slut på tramset nu.

Se reportaget på SVTPlay.se

En redig omstart

Just det, vi säger redig i Blekinge.

Jag skriver just nu mitt första ordentliga inlägg på blogspot. Jag valde att flytta hit av olika anledningar. Dels ville jag lämna alla tråkiga och nedstämda inlägg bakom mig, jag ville dessutom utveckla min blogg till det bättre och börja använda den till mer än vardagsskriverier. Jag är påväg ut i arbetslivet och det är dags att jag visar vad jag kan. Numera är bloggen till för fotografier, tankar, åsikter och erfarenheter. Inget mer dravel om tentor och hur mycket jag pluggar. Jag kan bättre än så, jag är ju en skribent för sjutton gubbar!

Ps. jag har tagit med mig de inlägg som jag arbetat hårdast med, eller som helst enkelt ligger mig lite varmare om hjärtat. Bara för att.

När du trodde att du var som säkrast

Det är ta mig fan inte klokt. Jag är ledsen att jag svär, men jag är grymt förbannad, rädd och orolig på samma gång. Smålandposten skriver idag om en 24-årig kvinna som våldtogs natten till idag i Teleborg, där både jag och mina vänner bor. Till detta hör också att jag tidigare hört ryktas om en man som förföljer kvinnor på campus och som även försökt ta sig in i minst en lägenhet. Detta var hos en kompis klasskamrat när hon var ensam. Som tur var hände ingenting då. Men för mig som bor på bottenplan och som gärna har både balkongdörr och fönster öppna de dagarna då solen skiner, och jag samtidigt går omkring här, blev detta en grym chock.

Man både hör och läser ofta om oss ungdomar som tror oss vara odödliga och som gärna lever lite med faran som granne. Och visst, man behöver inte vara dummare än att man låser dörren om natten och lämnar balkongdörren stängd när man går och duschar. Men samtidigt så undrar jag varför vi ska behöva värja oss mot denna fara som tydligen står precis runt gaveln och väntar på oss? Varför ska jag som tjej inte kunna gå ensam hem på kvällarna utan att ringa mamma, eller be pojkvännen möta mig? När förlorade vi alla rättigheter om att kunna känna oss säkra i vårt eget hem, och när förlorade jag rätten om att kunna diska med ryggen mot en öppen dörr utan att behöva vända mig om i rädsla av att någon ska komma in och hoppa på mig? Jag är så himla arg på människor som gör vårt samhälle till en otäck och mörk plats att vistas på, och som får mig att undra om varenda man jag möter ska hoppa på mig och som därför får mig att hålla handen lite hårdare runt mitt enda försvar; nyckelknippan.

På campus sitter det lappar om kurser i självförsvar. Ett skämt för somliga, men en grym sanning för andra. Kanske borde självförsvar för tjejer bli en obligatorisk kurs för samtliga gymnasieelever? Eller kanske borde säkerhetspolitiken skärpas ytterligare? Även om Växjöstad ska ha beröm för sitt hårda arbete för just tjejers säkerhet nattetid så räcker det uppenbarligen inte. Tydligen så måste drastiska åtgärder tas till, och då även i våra hem.

I vår lägenhet har vi haft fotsteg fram till våra fönser, slag mot rutorna nattetid och ringningar på dörren. Tidigare har vi skrämts av dem men ändå kunnat skratta bort det med ord som "vi får väl klä på oss lite mer när vi går omkring i lägenheten, det är ju inte konstigt att människor blir lite sugna". Nu vet jag inte om jag vill skoja så längre. Nu känner jag mig bara rädd och fruktansvärt arg över att inte kunna vara säker. Och jag är dessutom ledsen över denna tjugofyraåriga tjej som nu fått sitt liv förstört, tack vare två män som bara var tvungna att göra vår stad lite osäkrare.

Läs artikeln här: 24-årig kvinna våldtogs på Teleborg

Konsten att glädjas åt andra

Det är blandade känslor som väcks när kombon skriker "Emelieeeeee" över halva lägenheten klockan halv ett på natten. Och sedan kommer inrusande med datorn och skriker "bebisen har kommit, bebisen har kommit"! Inte för att jag låg och sov eller så, men ändå. Chocken var minimal, men ändå där. För att förklara nämre så har en av Lindas bästa vänner hemma i Göteborg äntligen krystat ut det lilla knytet som hon, och alla vänninorna, väntat på så länge. Jag glädjs åt Lindas leende som sträcker sig från öra till öra. Jag glädjs åt den vackra bild som hon visar på en nybliven mamma med lycka i blicken. Och jag glädjs åt tankten på en liten liten bebis. Men mest glädjs jag åt förmågan att verkligen kunna glädjas åt andra, visst är det fantastiskt? Enligt min bästa vän i hela världen, som ni nu borde veta heter Johanna, så är det också en av mina bästa egenskaper. Just att kunna glädjas åt andras lycka som exempelvis chanser till arbete, till en lyckad tenta eller tillökning i familjen. Och vid nämare eftertanke får jag nog hålla med henne. Det är en grymt cool känsla att faktiskt känna riktig och ärlig lycka för någon helt annan person. Det gör livet lite roligare!

Vad det blir av oss får framtiden utvisa

Jag har funderat. I flera veckor har min hjärna gått fram och tillbaka, tillbaka och fram. Någonting har känts mycket märkligt, och jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är. Jag vet att campus tråkar ut mig. Jag vet att veckorna är fantastiska för att jag får jobba med det jag vill, men jag vet också att jag flyr härifrån under helgerna på grund av den känsla som gnager inombords. En känsla som säger min att jag inte passar in här. Eller, jag passar inte på det sätt som jag tidigare gjort.

Campus handlar om att gå ut flera dagar i veckan, hångla med flest killar och att ha den bästa fyllehistorian att berätta. För mig är det inte så. Jag är ständigt sjuk i min luftrör som ni vet, jag har en pojkvän som jag hånglar när jag vill med och full, det tycker jag inte särskilt mycket om att vara. Utelivet har aldrig direkt lockat mig, jag tycker att jag kan roa mig på andra sätt. Som att ta en öl på puben, gå på bio, bowla, äta ute eller kanske åka iväg. Att gå ut och dansa tills svetten rinner är spännade någon gång ibland, men inte på det frekventa sätt som campuslivet erbjuder.

Jag hör om människor som "bara" rökte lite hasch under gårdagens fest, och undrar varför de vill göra så mot sig själva, samtidigt som jag skrattar ett falskt skratt. Jag kan verka trist, men det är jag inte. Inte enligt mig och inte enligt de som verkligen känner mig. Jag trivs bara bättre med en vinkväll och spel, hemmagjord pizza tillsammans med två fina vänner, kaffe och prat med min bästa vän eller en kväll på restaurang.
Därför har jag dragit mig undan från det som tidigare varit mitt campusliv, till nya människor och ett nytt campusliv, ett som jag trivs bättre med. Jag kan sakna det gamla, och jag lämnar det inte helt bakom mig, jag behöver bara lite ny luft just nu, och lite nya vidder att leva bland. Och jag hoppas att ni inte glömmer bort mig.

Det är konstant vår i hjärtat

Bilder från promenaden igår.

Till min bästa vän

Sitter just nu & läser mina kursares PR-arbeten inför seminariet idag. Det är tråkigt.

Jag vill egentligen med detta inlägg berätta att Johanna Moscán är bäst i hela världen och att jag är otroligt lycklig för att ha henne som vän. En människa som förstår mig bättre finns nog inte. Och visst, det kan tyckas att folk skriver att de älskar någon och om hur bra deras vänner är till höger och vänster. Jag gör det ofta, för jag har många fina vänner och vill berätta för världen om dem. Nu är det Johannas tur, det är henne som jag vill kalla förmin absolut bästa vän. För trots stress, tårar och det faktum att vi bor ca 12 mil ifrån varandra och endast kan träffas en gång varannan månad eller så, så vet vi vart vi har varandra. När vi ses är det som att vi aldrig varit ifrån varandra och som nu, när vi inte setts på ett tag, så saknar man varandra oerhört. En vän kan betyda så mycket, och för mig är Johanna är grunddel av mitt liv. Utan hennes stöd angående olika saker hade jag inte suttit här idag , leendes. Vänskap handlar om att ge och ta, och du Johanna, är en fantastisk givare och stöttepelare & jag kan bara försöka vara detsamma för dig. Du är kanon!

jag har visat bilden innan, men den är så söt så den tål att visas igen

Det fanns en tid

Jag har hittat någonting fint. Något fint som består av fyra personer som jag har otroligt roligt med och som jag är mig själv med i alla lägen. Visst har jag mina tjejer också, och ni vet hur otroligt bra jag tycker om dem! Men detta är annorlunda. En annorlunda känsla skulle man kunna säga. Inte bättre, men inte heller sämre. Jag skulle vilja kalla dem för min familj här i Växjö. Tidigare bestod den av av min kombo, men jag tror att den håller på att utvecklas och växa. Sjävklart har jag min "standard" familj hemma , men detta är tryggheten som finns på en plats där du tro det eller ej, kan känna dig ganska utelämnad.

Vissa säger att man väljer sina familjer själv och jag är nästan beredd att hålla med. Du väljer inte dina föräldrar, syskon eller släktingar. Men du kan välja de människor som du tillsammans med skapar en trygghet. Familjerna kan förändas, utökas och minska, kanske till och med försvinna så småningom. För dessa familjerna byggs i nuet och skapar en stabil grund för dig att stå på. Du kan också ha många familjer, men jag tror ändå att det finns den där speciella gruppen , den där du känner dig totalt hemma med. Den består inte av en kärlek i den meningen som kärlek brukar bestå av. Utan byggs på vänskap som ibland på en kort tid kan utvecklas till någonting bra, det vet jag att min gjorde. 

Linda, Perra och Fredrik till er ära (hrm) citerar jag nu Carrie:
The most important thing in life is family. There are days you love them , and others you dont. But in the end, they're the people you always come home to. Sometimes it's the family you were born in to. And sometimes it's the ones you make for yourself. (SATC, säsong 2)

Ni är grymma!

Dagen då Jakob åkte till Holland

Dagarna fylldes av leenden, mjuka omfamningar, kärleksfulla blickar, retsamma ord, sanna skratt, härliga kyssar, djupa samtal, fina ord och på kvällarna kunde jag somna med din andedräkt i nacken och armarna runt mig. Som du sa, sommaren har varit fantastisk , kanske den bästa någonsin. Och det är spännande att varken du eller jag har tidigare känt en sådan lycka eller varit så fantastiskt glada.  Allting faller på plats när vi är tillsammans och även om man önskar emot så försvinner dagarna alldeles för fort.

Jag önskar att du inte behövde åka. Jag önskar att vi kunde vara tillsammans och fortsätta ha det bra, eller bäst tillochmed. Du är något av det bästa som har hänt mig och med dig känner jag inget annat än lycka. När du säger detsamma om mig, och det utan att jag ens behöver be om det, värmer hela mitt hjärta och själ. Att få höra dig säga att du är stolt när jag följer med och träffar din släkt, sådant lever jag på i en evighet. Eller dina ord från i fredags, de var bland de absolut finaste jag fått och de ska jag tänka på när livet känns tufft.

Just nu känns det mest lite tyngre, lite gråare och mycket tråkigare. Det må låta klyschigt och kanske tillochmed löjligt men innan du kom visste jag inte hur sådanna här känslor kändes. Aldrig förr har jag gråtit över att säga hejdå till någon. Aldrig förut har jag sett en kille stå med tårar i ögonen över att lämna mig. Våra känslor är ömsesidiga, starka och sanna. Håll tummarna för att tiden går fort så att vi kan vara tillsammans igen. För jag behöver dig. Och jag kommer sakna dig enormt mycket. Det gör jag redan ..

Jakob Carlbring Alm, Jag Älskar Dig!

När blir vi en klyscha?

Under den tid som jag och Jakob varit ifrån varandra har vi nog kommit på mer och mer hur mycket vi faktiskt vill vara tillsammans. Det skrämmer oss inte längre att prata om vart vi ska bo efter examen eller att skoja om att jag ska få en förlovningsring i födelsedagspresent. Hursomhelst så var vi ute och gick igårkväll eftersom kvällen fortfarande var varm och vi liksom ville suga ut det sista ur sommaren. Vi satte oss på en bänk vid kanalen och diskuterade om diverse saker. Bland annat om hur ett förhållande ska vara, vad man kan förvänta sig av det och liknande. Tillslut kom vi in på seriernas värld då jag självklart tittar på SATC och han på Entourage. Två väldigt lika serier, men för de olika könen. Han tog upp exempel, nu givetvis på skoj, som han sett i sin serie och jag berättade om vad jag faktiskt hade "lärt mig" av min.

För mig är just prat om framtiden, att gå på gatan och hålla handen, sitta på en bänk på kvällen och att sova brevid varandra romantik. Sådant som jag kunde ta för givet förut, innan vi var ifrån varandra såhär länge. Jag gjorde fel och såg inte till det där lilla som får mig att må så bra. Just nu förväntar jag mig inte heller mycket mer, men en gång i tiden så har jag gjort det.  Idag förväntar jag mig inte att Jakob ska sitta i en taxi utanför mitt hus, plocka upp mig och säga "hello baby" med en hes röst. Lika lite som att han förväntar sig att jag ska dra på mig mina sexigaste underkläder, tända massor av ljus och slänga med mitt långa lockiga hår. Eller? Är det så att vi egentligen hoppas på detta men att det aldrig sker? Jag minns singellivet då man trodde att man skulle träffa en kille och falla pladask. Samma mönster ser jag hos flera av mina vänner. Killen har en herrans massa krav att leva upp till och får han inte dina knän att skaka i samma ögonblick som du ser honom så är han ingenting att ha.

Jag undrar då om vi inte förstör lite för oss själva genom att sätta krav som vi får av en serie? Dömer vi inte ut killar som faktiskt kan vara riktigt bra bara för att han inte fick knäna att skaka. Finns det ens killar som tar upp en i bergen en mörk natt för att titta på stjärnorna? Och om nu killen mot all förmodan skulle lägga sig i gräset med dig, titta dig djupt in i ögonen och säga att du är den vackraste som finns, vad har han då att förvänta sig av dig? Och försvinner inte egentligen då det där lilla, den där söta romantiken som får magen att bubbla så mycket att man inte kan annat än att le?

Lever vi i en värld där vi tror att romantik är att äta middag på femstjärniga restauranger, eller vet vi om det faktum att en serie faktiskt är en serie? Och helt ärligt nu, om vi åt ute flera gånger i veckan och fick blommor i handen stup i kvarten, skulle inte det leda till romantikens död och klyschans uppgång?


Med det här i tanken ska jag nu måla naglarna och titta på ett avsnitt av SATC. Ikväll ska vi dricka öl och spela biljard, det kallar jag romantik.

Det känns bra nu

Först vill jag bara säga att jag mår bra. Tentan på torsdag känns bra. Seminariet imorgon känns bra. Jag har haft en fantastisk kvalitétskväll med fina människor. Jag har hittat riktiga vänner i de som förut endast var ytliga klasskamrater. Jag ska få träffa Tina och Kajsa snart, och därför också umgås med gamla vänner. Jag har en fin pojkvän som jag, konstigt nog, har ett mycket väl fungerande distansförhållande med just nu. Och som jag helt ärligt och seriöst kan sitta och planera en framtid med utan att någon av oss blir rädd och vill dra sig ur.

Jag läser någonting i skolan som jag verkligen vill syssla med senare. Jag känner att jag har en hyfsat stabil framtid framför mig. Jag har en kanonfin rumskompis. Jag har kommit igång med min träning och känner mig just nu 100% mer nöjd med min kropp än vad jag någonsin gjort innan. Jag har någonting att le åt varje dag. Jag har en fin familj som stöttar mig och bryr sig (och med familj menas också ni, farmor och farfar) och allting bara känns så himla fantastiskt. Just idag fick jag ett så fint mejl av en vän hemifrån där hon uttryckte sina känslor och visade att trots att vi hörs alldeles för sällan, och trots att vi bor en bit ifrån varandra så finns hon här för mig i svåra perioder. Hennes ord gjorde mig nästintill tårögd och jag blev verkligen varm ända in i själen.Tack!

Men vet ni ändå vad det bästa är? Det är att jag har familj, vänner (gamla som nya) och en pojkvän som stöttar mig i allt vad jag tar mig för. Oavsett om det handlar om att lära mig fotografera, peppa mig när jag saknar min kärlek som mest, ta hand om mig när jag är sjuk, prata i telefon när jag är ledsen eller lära mig spela gitarr så finns de där med sina goda råd och snälla ord. Säger att jag är duktig och som verkligen visar att de finns här för mig. Jag är riktigt glad och tacksam för alla er fina människor som gör mitt liv värt att leva och som ger mig någonting att le åt varje dag. Och just ikväll kommer jag somna med ett leende på läpparna, tacksam för vad jag har. Jag hoppas att ni vet hur bra ni är. 

Jag älskar er

Mitt berömda Hellström inlägg

Jag kommer genom detta inlägg göra flertalet av mina läsare besvikna, det vet jag. Men jag måste. Jag känner ett starkt behov av att framföra denna tanke som jag just nu bär omkring på. Och jag ber därför redan nu om ursäkt till er som förmodligen kommer gråta en skvätt och tycka att jag är dum i huvudet.

Allting började denna morgon då Linda bestämde sig för att spela Håkan Hellströms nya låt "River en vacker dröm". Visst låten namnet fint? Dessutom börjar låten ganska trevligt med en lite svängig melodi. Förväntningarna byggs upp, man börjar svänga på rumpan, digga lite med huvudet, småle och så BANG! början Håkan tralla lite .. Man rynkar på ögonbrynen och undrar vad som hände. Men vad man inte vet är att han bara har börjat.

För strax börjar han verkligen sjunga, eller han gör ett försök till det i alla fall. Allting blir förstört. Du vill hålla för öronen, skrika och helst bara slänga källan från vart "musiken" strömmar, i golvet. Var kommer all denna motvilja ifrån undrar ni kanske? Jo, jag lever fortfarande kvar i viljan att sjunga med i en låt och tro att jag faktiskt kan sjunga lika bra som personen i mina högtalare gör. Men med Håkan har jag inte en chans, för om jag ska skråla lika illa som honom krossas min dröm lite lätt faktiskt. Eller ganska rejält förresten. Jag måste liksom skråla så falskt att det inte ens kan misstolkas för en ren ton.

Flera personer säger att Håkan är en diktare, och att man lyssnar på honom på grund av detta. Jag säger: Vill ni läsa dikter, gå och låna en diktbok av exempelvis Emily Dickinson på biblioteket.

En röd/grön valvaka

Jag förbereder just nu för en valvaka hemma hos Clara. Självklart går temat i rött och grönt. Inte för att vi är galna utan mest för att det är himla kul!

Jag har idag bestämt mig för att lägga rösten grönt, och det känns skönt. Haha! Förlåt, men jag är sjuk och har feberhumor. Just nu går min kropp från att frysa vilja ha en stor morgonrock på sig, till att svettas så att det rinner. En dusch innan vakan är nog på sin plats.

Jag tror dock inte helhjärtat på någon vinst för de röd-gröna idag, tyvärr. Reinfeldt är en alldeles för bra talare och har alldeles för mjuka hundvalpsögon för att människor ska förstå hur de som redan är utsatta i vårt sammahälle blir ännu mer utsatta av hans politik. Men sen förstår jag också att man röstar efter den bakgrund och förutsättningar man kommer ifrån. Jag har sett familjemedlammar bli arbetslösa, både under de rödas och blåas regering. Och aldrig förr har de lidit som de senaste 4 åren. De kämpar för att komma till ytan och få ta ett kort andetag, för att få leva ett tag. Men på grund at regler och bestämmelser får de inte, utan trycks ner igen. Praktik som du hittat själv? NEJ! Gå hellre hemma! Arbetsförmedlingen ska hitta din praktikplats. Praktik som du inte kan bli anställd på? NEJ! Gå till coacher som lär dig dansa afrikansk dans istället.

Ni tror säkert att jag överdriver, och det "roliga" i det hela är att jag inte gör det. Jag har varit med om det, personligen. Jag har sett människor kämpa för att få ekonomin att gå ihop. Och jag har sett människor gråta för att de inte känner sig behövda. De kallar sig Sveriges enda arbetsparti, hur skapar det arbete när människor hellre ska gå hemma 100 procent istället för att få vara på ett företag där de kan häjlpa till i alla fall tjugo timmar i veckan? Det skapar inte arbete, det skapar bara eleände. Därför röstar jag grönt idag, för en bättre arbetspolitik, och framtid för alla, inte endast de som redan har det bra. 

Och till er som inte gör det vill jag säga att jag förstår att ni säkert inte har sett och varit med om det som jag har. Och att jag förstår er. För ännu en gång så röstar man på det som passar en själv. Jag hoppas bara att ni inte kommer hamna i utanförskapet om ett par år och får uppleva det som vi i min familj, och så många andra har gjort.

Kombomys

Jag älskar hösten! Den innebär jackor, halsdukar, mustiga middagar och te. Att beror på middag så fick fick min alldeles underbara och fantastiska roomie idag den suveräna idén att vi skulle laga raggmunkar till middag. Sagt och gjort. Hon skalade och rev. Och jag stekte. Sen bjöd vi Sofie på en middag som hon sent ska glömma. Mums vad gott det var!

Efter lite plugg ska jag nu pallra mig iväg till mina grabbar som väntar. Tisdagkväll betyder filmkväll!

Mejl från Holland

Från Jakob Carlbring Alm den 30 augusti kl. 00:27

Du har inte varit inne på hela dan och jag kom faktiskt på en sak som jag gör utan att tänka på det som verkligen betyder att jag saknar dig. Jag sitter och lyssnar på Scissor Sisters hela tiden utan att jag ens gillar hälften av låtarna :) Idag så visade jag en bild på dig för några av dom i korridoren och dom sa att du var sjukt vacker! Precis som jag tycker :) Älskar dig. Hörs. Puss

Nu ska jag vara glad hela dagen!

Lycka efter en första jobbnatt

Då är jag hemkommen efter min första natt. Jag sitter i soffan, fortfarande iklädd svarta arbetsbyxor och vit tröja. Thea tittar anklagande på mig, och jag vet att jag måste sova. Men jag är så fullkomligt sprudlande just nu! Natten har varit underbar! Tills klockan tre ungefär var hotellet fullt av människor som pratade, drack och skrattade. Sedan försvann alla, både gäster och personal. Och jag var ensam med mina tankar. Jag startade lite bakgrundsmusik i form av webbradio, detta infall efter att jag insett hur efter jag är musikvärlden just nu. Det kom låtar och artister som jag knappt hört innan. Inte för att de var särskilt bra, men jag vill ju hänga med! Haha. Samtidigt som solen började stiga runt fyra insåg jag hur fantastiskt fint allt var och hur nöjd jag kände mig. Det var som att med solen, kom positiva tankar. Jag började se hur fåglar vaknade, hur träden rörde sig och hur en strålande sol trädde fram. Jag nynnade glatt med i musiken (den som jag faktiskt kunde) och log nöjt för mig själv. Jag tänkte på alla fina saker som vänskapm kärlek, familj, gammal vänskap, framtid och mycket annat. Inte en enda tanke om att hotellet skulle vara fullt av spöken och andra otäckheter fanns.

Denna underbara känsla har fortsatt. Och när jag cyklade hem hade jag vinden i håret och solen i ögonen. Jag blev som ett barn på nytt och började genast tävla med mig själv. Hur fort kunde jag komma upp för backen? Hur mycket skulle benen orka? Hur fort kunde det gå? Emellanåt sa jag till och med till mig själv att snabba på, och försökte peppa mig själv. Jag kände mig sådär löjligt galen och ville bara fortsätta rulla fram på rosa faran (det är cykeln). Och när jag kom in i bostadområden tänkte jag på hur dessa människor hade missat denna fina stund som jag nyss upplevt. Och hur de just nu steg upp ur sängen för att gå till jobbet, skolan eller något annat spännande. Och jag kände bara hur coolt det var att se världen vakna. Det kanske låter fullkomligt galet och sjukt. Men jag tror helt ärligt att det var ren lycka. 

En underbar helg!

Jag har världens mest fantastiska pojkvän och vi har haft en helg underbar helg!

Det var Digiloo, farmor och farfar, kusin Eric från USA, lingongryta, bad (för mig och Hamlet, inte för  badkrukan Jakob), sol, fotografering, pussar, grill, vin, underbart sällskap, kubb, musik, prat inpå natten, Öland, grill hos Jakobs farmor och farfar, och så mycket annat trevligt!

Jag kan liksom inte klaga på någonting utan helgen har varit precis sådär härligt bra att man bara har kunnat njuta. På ett sätt önskar jag att varje helg var såhär, men ändå inte. För då skulle uppskattningen och tjusningen med det hela säkerligen försvinna. Ett stort tack till alla inblandade, alla fina människor som finns och gör livet lite ljusare, lite lyxigare och helt enkelt bättre!

Jag vill också passa på och skriva ett speciellt tack till min farmor och farfar eftersom jag vet att ni läser detta. Ni är så  himla bra och vad jag skulle gjort utan er kan man undra. Att ha två stycken som ställer upp så för en och som verkligen bryr sig, det är fantastiskt! Både jag, Jakob och Hamlet hade det grymt bra hos er i stugan och vi kommer gärna igen! Ni är super! <3

Jag kan inte skriva mer nu, går liksom runt i någon typ av lyckorus. Det är helt sjukt! Fick dessutom världens bästa kärleksförklaring och massa fina ord av Jakob i lördags. Vad han sa vill jag inte skriva ut, men jisses vad orden värmde. Vi är ta mej tusan bäst ihop!

Sjukhuset och Karlskrona

Det blev ett besök hos min lungläkare idag. Tydligen är astma en utesluten sjukdom nu och istället ska jag testas för andra saker som tuberkolos och cystisk fibros. Vi måste få bukt med mitt väsande och slemmande nu. Känner mej lite sådär halvt trevlig faktiskt. Jag har varit vad en frisk människa kallar för förkyld med slemhosta i 3 år nu och pallar inte mer. Som tur är har jag en toppenläkare som fixade de första undersökningarna och provtagningarna på en gång idag. Imorgon ska jag dit igen för att bli lugnad och bedövad samt få en kamera nerkörd i lungorna. Sen måste jag stanna kvar tills bedövningen släpper. Så en heldag inne på sjukhuset med mamma imorgon. Känns sådär halvkul, men alltså bara jag blir normal igen så är jag ganska nöjd. Oavsett om det innebär ett liv med medicin eller inte. Så jag är ganska positiv ändå, det finns alltid de som har det värre! :)

Efter det åkte vi in till stan och Sofie hjälpte mig att inhandla lite småsaker som jag behövde. Baslinnen, tröja och sånt. Mycket bra! Känns skönt att kunna hänga med Sofie här hemma. Vi har det ganska chill och behöver inte riktigt umgås bara för att vi umgås. Hon kan läsa en tidning och jag ta ett ångbad för ansiktet, vilket är precis vad vi gjorde idag. Och igår vaxade vi mina ben och läste böcker. Haha! Vi gör roliga saker med, men chillar en del också såklart! Vi kallade varanda för "de systrar som vi aldrig haft". Ganska gulligt tycker jag! Dessutom åt vi paj som mamma gjort på rabarberna som vi plockade igår. Mums! Och igår var det chokladpudding. Mycket godsaker!

6 månader

Sex månader idag. Ett halvt år. Eller "fem miljoner sekunder" som du sa, tihi! Tiden springer verkligen iväg när man har roligt. Det är sant. Sex månader som jag har fått lära mig vad kärlek är. Vad det handlar om att lita på en annan person till hundratio procent. Och att älska. Att älska någon annan än vänner, släkt och familj. Sådanna känslor som jag hade tappat hoppet om innan du kom in. Med din fina röst, ditt charmiga leende, bästa armar och underbara lugna personlighet. Du som är så bra för mig! Du som gör mig lycklig! Dig som jag saknar när du inte är nära. Dig som jag konstant vill vara nära.
Jag älskar dig Jakob!

Mitt första campusår

Jag kom precis från min sista föreläsning denna terminen. En tenta kvar sen är det över. Det är ta mej tusan helt sjukt! Detta året har rusat förbi fortare än något år tidigare gjort! Men vad mycket jag har fått ut av det. Vänskap, kärlek, smarthet, fester, grillning, flytt och en annat massa kul! Jag har fått lära mig att sätta ner foten, att vara ödmjuk, bo på en liten yta, sköta hushåll, sköta min egen ekonomi och kanske det största av allt: att älska någon och att sätta hela sin tillit till denna människa. Jag är jättenöjd! & så himla stolt över att jag inte hoppade av när jag kände att utbildningen inte passade mig. Det blir bättre och bättre verkligen. Flytten till Växjö var nog precis vad jag behövde. Och idag föll dessutom några bitar på plats gällande ekonomin. Så jag kan inte klaga.

Nu ska jag städa här hemma, lägenheten har ju blivit aningen försummad må jag säga. Sen kommer Louise för ett mindre nollningsmöte. Efter det ska jag sätta ihop enn powerpoint till vår ekonomipresentation. Dessutom ska jag plugga lite i kalkylboken och packa inför min och Lindas korta visit i Ronneby. Vi ska chilla, andas ut, plugga och fira morsdag. Så det blir fullt upp. Tur att man var uppe med tuppen!

I Växjö fann jag ett nytt liv

Idag när jag, Linda, Amanda, Sofie och Johan satt ute på gårn'(Lindas uttryck) så kom jag att fundera på olika saker som vi diskuterade kring. Jag funderade framförallt över mig själv, och mitt sätt att vara, och hur jag tidigare varit.

Jag och Linda har pratat mycket om den stundande festen som ska hända imorgon hos Jakob och killarna. Jag har ju som sagt varit sjuk, och är fortfarande, men ändå är jag beredd att köra en så kallad crush and burn. Jag kör på lite vin imorgon för att sedan bli liggandes hela lördagen och söndagen och bara plugga. För jag tror att det kommer vara värt det!

Likadant har jag hela tiden nu när jag varit sjuk, gått på föreläsningar, pluggat, umgåtts med folk och varit på styrelsemöte. Visst höll jag i stort sett på att brinna upp, men jag bet ihop. Vi var tillochmed och gjorde en intervju på ett stort företag här i Växjö trots att jag i stort sett var röstlös, Sanna hade feber och Elin ögoninflammation.

Om detta hade varit för några år sedan har jag i stort sett bara lagt mig ner och halvdött istället för att faktiskt ta tag i saker och få det gjort. Nu tror ni säkert att detta ska bli ett inlägg om hur stark jag är som person och att alla borde bita ihop. Men då tror ni fel! För mina funderingar går faktiskt kring varför jag nu kan köra 110% trots massa feber i kroppen och huvudvärk. Och inte bara om att vara sjuk, för det är vi alla då och då.

Men också om varför kan jag numera ta en motgång som exempelvis ett bråk, reda ut det och sedan gå vidare? Tidigare har jag haft en förmåga att låta det hänga över mig alldeles för länge. Likadant är det med betyg, vad gör ett U egentligen? Jag har ju kul, och egentligen så är det bara att fixa det nästa gång.

Någonting som jag också är väldigt stolt över är min svartsjuka som numera ligger på en väldigt låg nivå. Jag vet att Jakob vill vara med mig, och jag litar på honom. Även om jag har fått jobba hårt för det.

Kan mina sätt att hantera motgångar på det sätt som jag numera gör, bero på att jag faktiskt trivs så bra här i Växjö att jag helt enkelt tycker att en positiv tanke och ett leende är mer värt än vad en dag inne i lägenheten med nässpray är? Även om det kankse kommer konsekvenser senare. Som imorgon tillexempel, jag vill verkligen inte sitta hemma utan jag vill ut och träffa alla härliga människor som Anis, Louise, Gustav, Erika, Ronja mfl. som jag faktiskt alltd har himla roligt med! Livet är för kort för att slösas bort på att sitta hemma, endast äta "bra mat" och inte trivas till 100%.

För jag trivdes verkligen inte i Ronneby. Jag kände mig ful, dålig och allmänt tråkig. Men här gör jag inte det. Och jag tro att det kan bero både på min nya inställning, men också på att jag faktiskt trivs så mycket bätte här. Nu vill jag inte sitta hemma, för jag vill ha roligt! Hela tiden!

Kan min nya inställning till livet bero på att jag trivs med alla människor jag träffat, alla underbara vänner som jag fått på så kort tid, den fantastiska kille som jag träffat och fallit pladask för? Eller kan det bero på all skit som jag lämnat hemma och bakom mig när jag flyttade till Växjö för att vidga mina vyer? Och kan det bero på att jag numera trivs väldigt bra på min utbildning och känner att det kommer bli någonting bra av mig?

Visst, jag klagade som sjutton häromdagen på allt som händer i Växjö, för allting är ju faktiskt inte fantastiskt. Men om jag ser till de viktiga delarna, de som håller mig samman och de som är viktigast för mig. Då älskar jag verkligen mitt liv här, och jag anser att jag har blivit en mer lättsam, positiv och gladare människa sen jag kom hit!

Tack till alla er som gör det så bra!

Olikheter dras till varandra

En ganska humoristisk och lite udda incident inträffade för mig och min älskade man för ett par kvällar sedan. Klockan 23.00 fick jag upp både mig och honom ur sängen med anledning av att jag var hungrig. Vilket han tydligen också var, han bara sa det inte. Döm hans förvåning när jag ställer mig och börjar bre ett par rån och lägger lite ost på. Han bara gapade tills hans slutligen kläckte ur sig: Nu förstår jag äntligen varför du är så smal. Själv värmde han middagen som hade blivit över. <3

En torsdag full av minnen

En lyckans dag! Denna underbart, ultimata brud kommer till mig om lite drygt 2,5 timmar. En av de få riktigt sanna vänner som finns. Och som ställer upp dag som natt. Och som tar ner mej på jorden de dagar då känslorna svämmar över och allt känns tufft. Våra mammor är barndomsvänner, vi är barndomsvänner och våra barn kommer att vara vänner. Två grannar med ett hål i häcken och fredagsmys i badtunnan med våra män när barnen sover. Det är vår framtid tillsammans!

Så många minnen tillsammans, & många fler ska det bli <3

Förlåt Johanna, men jag var tvungen att avsluta med denna härliga bilden!

Jakob efter livets goda

Haha, visst är det härligt när en rompåverkad man kommer hem och kryper ner i sängen och börjar snacka massa strunt. Man försöker hänga med i svängarna men det är lite svårt. Såhär kunde samtalen låta:

Jakob: jag är pigg, jag vill se på tv
Jag: men kolla på tv då
Jakob: ja, men jag vet inte vart tvn är
Jag: ehm, den står där den alltid har stått?
Jakob: jaha, nej, nu är jag trött och vill sova
Jag: jaha, okej? godnatt då

Jag fick mej ett gott skratt iallafall :)

Rosor är röda

Det ringde på dörren, jag öppnar, och utanför står ett blombud. Överraskad? Ohja!
Nu befinner jag mej mest i ett lyckorus. Jag behöver nog inte ens skriva att min pojkvän är fantastisk? Det är dessutom sånt som man säger till honom, men jag måste ju få visa upp och skryta lite. Haha! Tusen miljoner tack igen älskling! <3

Bildmarathon

Pratade med Sofie "Proppen" Wester på msn innan. Har nu skaffat skype så jag kan prata med henne och Anna när de är i Norge. Hursomhelst blev jag lite nostalgisk och började tänka på alla roliga stunder med tjejerna och alla andra härliga människor från Ronneby, därför kör jag ett bildmarathon. Enjoy:

:)