måndag 25 juli 2011

Den största risken i vårt samhälle?

Efter denna helgen är hela Norden, Europa och till och med världen i chock. Ännu en gång har en tillsynes helt vanlig människa lyckats med det fruktansvärda dådet att döda människor, som han själv inte ansåg vara värda att leva. En människa som knappt längre är värd att kallas detta. För en människa gör inte så. En människa ska värna om sina medmänniskor, tolerera de olikheter som finns i vårt samhälle även om han har åsikter om dem. En människa ska inte döda även 100 personer på en dag bara för att han tror att han är bättre än dem. Men ändå lyckas han. Hur? Jag tänker inte gå igenom handlingsförloppet då jag är säker på att ni lika väl som jag, har läst er till detta på ett sätt som liknar USAs elfte september. 

Dödsiffran har stigit under de senaste dagarna, och jag är tyvärr säker på att vi inte har sett nog av det redan höga antalet människor som fått sätta livet till för någonting som de trodde på. Men som de kanske inte egentligen var beredda att offra sina liv för? Hade de gjort det självmant hade de varit martyrer, idag är det bara offer. Offer för en man som ansåg att hans åsikter var bättre och mer självklara än de vars liv han släckte. Både i centrala Oslo och ute på Utøya. För mig har denna händelse blivit en klarare bild av vilka som farligast för vårt samhälle. Det är inte människor med en viss tro, människor med en viss inkomst, människor med en viss politisk åsikt, eller de människor som vi kanske har trott var farligast innan. Det är de som tror att de är bättre än någon annan, och låter denna tanke gå så långt att de blir så troende att de måste döda de som inte tycker likadant. Vi har fått detta bevisat både genom elfte september, Olof Palme, Afghanistankriget, Nordkorea och alla andra fruktansvärda saker i vår värld. Dessa är exempel på händelser där en eller flera personer har satt sig själva och sin tro högrre än någon annans och därmed måste göra någonting åt det. 

På Utøya och i Oslo var de människor som vaknade en vanlig dag, gick till jobbet, snackade politik på lägret, simmade, åt frukost, middag, skrattade med arbetskamraterna och allt det där. Inte visste de om den galning som tilläts härja fritt på Oslos gator. Inte säger jag att det är polisens fel, inte alls. Hur skulle de ha kunnat veta och därmed stoppa detta dåd? Däremot börjar jag genast tänka på FRA-lagen som så strängt röstas ner i vårt Sverige. Genom en sådan lag så kanske dessa människor hade levt idag. Det är ingenting som jag kan säga med säkerhet, men mina tankar  flyger kring och funderar på hur vi kan göra för att stoppa någonting liknande här hos oss, i vårt trygga Sverige. 


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar