torsdag 21 juli 2011

I motvind får man antingen kryssa eller ta till årorna - okänd

Under våren har jag varit tråkig. Och jag erkänner det.

Jag har varit mer trött än någon gång innan i mitt liv, och vårt projekt tog upp så mycket mer tid än vad jag hade räknat med. Nu är jag ändå väldigt nöjd med både min egen och min grupps insats, och jag hade verkligen inte velat se tillbaka på våren och tänka att jag inte hade gett mitt allt. Men jag måste ändå erkänna att jag var väldigt, väldigt tråkig, i alla fall socialt. Tilläggas ska att jag i min vidare utbildning till att bli projektledare (ja, jag vill fortfarande satsa på detta. Jag fick alldeles för bra respons för att bara lägga ner) kommer jag bland annat att ta hjälp av Jonas, Jakobs pappa. Han är själv en grymt duktig projektledare, som har mycket jobb och många bollar i luften. Jag har nu fått möjligheten att ha Jonas som mentor och handledare om jag vill. Vilket jag tycker är fullkomligt fantastiskt! En sådan chans som man inte får missa.

Hur som helst, tillbaka till våren. Jag och Jakob var dessutom inne i en fas där vi kände att det var dags att flytta ihop eftersom vi helt enkelt inte ville vara utan varandra. Och hur töntigt det än låter, så får jag väl erkänna att kärleken kan göra en person töntig, eller hur? Det blev därför enklare för mig att ha mina saker i hans lägenhet, och hitta på någonting med honom i en timme eller två efter att jag slutat arbeta med projektet. För att sedan bara somna.  För det var allt jag gjorde, jobbade, åt och sov. Tråkigt nog.

Jag försöker inte på något sätt försvara mig för det osociala liv som jag då hade. För att även om jag vet att mina vänner var besvikna, så tror jag inte att de kan veta hur det känns att vara på en sådan stressad nivå att man varken minns, orkar, eller hinner göra saker. Jag grät för ingenting, hade en mage som vände sig ut och in, fick diagnosen "vad som kan vara en mindre hjärnblödning, stressa ner". Och det tänker jag inte be om ursäkt för.

Nu har vilat hela sommaren börjar jag känna mig som mig själv, men det tog tid. En period sov jag så fort jag var ledig. Och jag sover fortfarande mycket. Jag gör saker som jag tycker om, och när jag är ledig försöker jag att vara det. I den mån den går, det där med att slappa en hel dag är nog inte riktigt min grej. Jag var helt enkelt på gränsen till utbränd i våras, någonting som jag inte insåg när jag var inne i det bara.

Och visst, nu låter jag som en eremit, det har jag verkligen inte varit. Men jag är en mycket social människa som vill att det ska hända saker, och därför kände jag själv inte igen mig i våras. Därför vill jag nu med dessa ord, inte be om ursäkt, men ge en förklaring till mitt beteende och säga till alla mina nära och kära som jag inte pratade med särskilt mycket i våras, eller umgicks med i den mån jag borde ha gjort, att jag tycker väldigt mycket om er. Och att ni kommer märka en stor förändring hos mig. Om än tillbaka till den vanliga Emelie.

Tack!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar