Då är jag hemkommen efter min första natt. Jag sitter i soffan, fortfarande iklädd svarta arbetsbyxor och vit tröja. Thea tittar anklagande på mig, och jag vet att jag måste sova. Men jag är så fullkomligt sprudlande just nu! Natten har varit underbar! Tills klockan tre ungefär var hotellet fullt av människor som pratade, drack och skrattade. Sedan försvann alla, både gäster och personal. Och jag var ensam med mina tankar. Jag startade lite bakgrundsmusik i form av webbradio, detta infall efter att jag insett hur efter jag är musikvärlden just nu. Det kom låtar och artister som jag knappt hört innan. Inte för att de var särskilt bra, men jag vill ju hänga med! Haha. Samtidigt som solen började stiga runt fyra insåg jag hur fantastiskt fint allt var och hur nöjd jag kände mig. Det var som att med solen, kom positiva tankar. Jag började se hur fåglar vaknade, hur träden rörde sig och hur en strålande sol trädde fram. Jag nynnade glatt med i musiken (den som jag faktiskt kunde) och log nöjt för mig själv. Jag tänkte på alla fina saker som vänskapm kärlek, familj, gammal vänskap, framtid och mycket annat. Inte en enda tanke om att hotellet skulle vara fullt av spöken och andra otäckheter fanns.
Denna underbara känsla har fortsatt. Och när jag cyklade hem hade jag vinden i håret och solen i ögonen. Jag blev som ett barn på nytt och började genast tävla med mig själv. Hur fort kunde jag komma upp för backen? Hur mycket skulle benen orka? Hur fort kunde det gå? Emellanåt sa jag till och med till mig själv att snabba på, och försökte peppa mig själv. Jag kände mig sådär löjligt galen och ville bara fortsätta rulla fram på rosa faran (det är cykeln). Och när jag kom in i bostadområden tänkte jag på hur dessa människor hade missat denna fina stund som jag nyss upplevt. Och hur de just nu steg upp ur sängen för att gå till jobbet, skolan eller något annat spännande. Och jag kände bara hur coolt det var att se världen vakna. Det kanske låter fullkomligt galet och sjukt. Men jag tror helt ärligt att det var ren lycka.
Denna underbara känsla har fortsatt. Och när jag cyklade hem hade jag vinden i håret och solen i ögonen. Jag blev som ett barn på nytt och började genast tävla med mig själv. Hur fort kunde jag komma upp för backen? Hur mycket skulle benen orka? Hur fort kunde det gå? Emellanåt sa jag till och med till mig själv att snabba på, och försökte peppa mig själv. Jag kände mig sådär löjligt galen och ville bara fortsätta rulla fram på rosa faran (det är cykeln). Och när jag kom in i bostadområden tänkte jag på hur dessa människor hade missat denna fina stund som jag nyss upplevt. Och hur de just nu steg upp ur sängen för att gå till jobbet, skolan eller något annat spännande. Och jag kände bara hur coolt det var att se världen vakna. Det kanske låter fullkomligt galet och sjukt. Men jag tror helt ärligt att det var ren lycka.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar