Vad det blir av oss får framtiden utvisa

Jag har funderat. I flera veckor har min hjärna gått fram och tillbaka, tillbaka och fram. Någonting har känts mycket märkligt, och jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är. Jag vet att campus tråkar ut mig. Jag vet att veckorna är fantastiska för att jag får jobba med det jag vill, men jag vet också att jag flyr härifrån under helgerna på grund av den känsla som gnager inombords. En känsla som säger min att jag inte passar in här. Eller, jag passar inte på det sätt som jag tidigare gjort.

Campus handlar om att gå ut flera dagar i veckan, hångla med flest killar och att ha den bästa fyllehistorian att berätta. För mig är det inte så. Jag är ständigt sjuk i min luftrör som ni vet, jag har en pojkvän som jag hånglar när jag vill med och full, det tycker jag inte särskilt mycket om att vara. Utelivet har aldrig direkt lockat mig, jag tycker att jag kan roa mig på andra sätt. Som att ta en öl på puben, gå på bio, bowla, äta ute eller kanske åka iväg. Att gå ut och dansa tills svetten rinner är spännade någon gång ibland, men inte på det frekventa sätt som campuslivet erbjuder.

Jag hör om människor som "bara" rökte lite hasch under gårdagens fest, och undrar varför de vill göra så mot sig själva, samtidigt som jag skrattar ett falskt skratt. Jag kan verka trist, men det är jag inte. Inte enligt mig och inte enligt de som verkligen känner mig. Jag trivs bara bättre med en vinkväll och spel, hemmagjord pizza tillsammans med två fina vänner, kaffe och prat med min bästa vän eller en kväll på restaurang.
Därför har jag dragit mig undan från det som tidigare varit mitt campusliv, till nya människor och ett nytt campusliv, ett som jag trivs bättre med. Jag kan sakna det gamla, och jag lämnar det inte helt bakom mig, jag behöver bara lite ny luft just nu, och lite nya vidder att leva bland. Och jag hoppas att ni inte glömmer bort mig.