Kan man bli förälskad i en film?

Alice i underlandet. Vacker! Rolig! Fin! Bra! Snygg! Toppen! Välskriven! Genomtänkt! Underhållande! Tidfördrivande! och alldeles, alldeles underbar!

Som ni förstår var filmen bra. Och bättre blir den ju med trevligt sällskap. Jag frågade Perra och Fredrik om de ville hänga med på bion, Emil kom, och sen var de tre också med. En väldigt trevlig kväll med skratt, underhållning och ännu mera skratt! Det hela började med en Perra som försökte hoppa in i en körande bil, och avslutades med nervevade rutor och Dr. Alban på högsta volym. Åh herregud vilken skön kväll!

Mer om filmen, men ja .. vad kan jag säga? Disney har gjort det igen! (Jo Jakob, de kan göra bra filmer!)
Alla skådespelare gör en förträfflig insats med både minspel, dialketer, toner och kroppsspråk. Johnny Depps min när han bestämmer sej för att starta krig. Åh! Det mina vänner, det var kärlek, vänskap och mod rakt igenom. Jag har aldrig tidigare haft sådanna känslor för mr Depp. Kanske börjar jag förstå vad alla pratar om. Detta trots att han spelar totalt galen, är det konstigt av mej? Hursomhelst gör han det med hela kroppen, ända ut i fingerspetsarna. Och det blir inte annat än perfekt!

Dessutom är filmen en slags forsättning på den tecknade versionen vilket är mycket smart tänkt! Istället för att bara göra filmen exakt likadan har de tänkt till och tagit de viktigaste delarna, samt hittat på nya.

Mia Wasikowska som för mej tidigare varit en okänd skådespelerska spelar den först så oskyldiga Alice på ett sätt som är precis rätt. För att inte tala om Helena Bonham Carter som spelar den röda drottningen på ett sådant otroligt sätt att man både älskar och hatar henne på samma gång. Tänk att få den rollen. Att skrika "Off with their heads!" genom hela filmen måste ju vara underbart!
Och allt annat som är så bra! Miljön, animationerna, birollerna, ljudet av klapprande skor mot stengolvet, ljudet av en tickande klocka .. Åh, jag tyckte om den!

Tim Burton är ett geni!