Jag kommer genom detta inlägg göra flertalet av mina läsare besvikna, det vet jag. Men jag måste. Jag känner ett starkt behov av att framföra denna tanke som jag just nu bär omkring på. Och jag ber därför redan nu om ursäkt till er som förmodligen kommer gråta en skvätt och tycka att jag är dum i huvudet.
Allting började denna morgon då Linda bestämde sig för att spela Håkan Hellströms nya låt "River en vacker dröm". Visst låten namnet fint? Dessutom börjar låten ganska trevligt med en lite svängig melodi. Förväntningarna byggs upp, man börjar svänga på rumpan, digga lite med huvudet, småle och så BANG! början Håkan tralla lite .. Man rynkar på ögonbrynen och undrar vad som hände. Men vad man inte vet är att han bara har börjat.
För strax börjar han verkligen sjunga, eller han gör ett försök till det i alla fall. Allting blir förstört. Du vill hålla för öronen, skrika och helst bara slänga källan från vart "musiken" strömmar, i golvet. Var kommer all denna motvilja ifrån undrar ni kanske? Jo, jag lever fortfarande kvar i viljan att sjunga med i en låt och tro att jag faktiskt kan sjunga lika bra som personen i mina högtalare gör. Men med Håkan har jag inte en chans, för om jag ska skråla lika illa som honom krossas min dröm lite lätt faktiskt. Eller ganska rejält förresten. Jag måste liksom skråla så falskt att det inte ens kan misstolkas för en ren ton.
Flera personer säger att Håkan är en diktare, och att man lyssnar på honom på grund av detta. Jag säger: Vill ni läsa dikter, gå och låna en diktbok av exempelvis Emily Dickinson på biblioteket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar